Frida

Igår var jag på min morfars begravning. Det var fint men väldigt hemskt, såklart. Min släkt har förlorat många det här året och jag hoppas det dröjer ett tag tills jag måste gå på nästa begravning. Jag hade inte gråtit en tår sedan jag fick reda på att min morfar dog så det var väl först igår som jag insåg det, och jag trodde jag skulle sprängas. Jag saknar honom något fruktansvärt. Finns ingen som ställt upp för mig så mycket som han har gjort. Jag visste att jag alltid, alltid kunde ringa till honom om jag behövde hjälp. Jag hoppas han förstår hur mycket jag uppskattat det, och hur tacksam jag är för allt.
Kyrkan var full igår, min morfar var väldigt populär och känd i Stockholm på sin tid, och alla gamla gubbarna hade roliga historier att berätta. Min morfar vann flera SM i simmning, och min morfarsmorfar vann en silvermedalj vid OS 1912! Alla berättade också att så fort morfar klev in i ett rum, fick han alltid allas blickar och uppmärksamhet. Han var liksom alltid ledare och en trygghet för alla. Och så har det alltid varit. Han har alltid varit min trygghet, familjens trygghet, en riktig gudfader. Det har nog aldrig funnits en snällare människa. Helvete vad jag kommer sakna dig. Stod lite fint på Neptuns hemsida.




Jag la den här medaljen på morfars grav istället för en blomma. Tyckte det passade honom bättre. Han fick den av mig i julklapp för några år sedan. Sov gott moffa.