Frida

Jag dog inte av propp i benet, det var tydligen muskelinflammation (hur fan jag nu lyckats skaffa mig det, jag som anstränger mig så fruktansvärt mycket! ...). Så nu knaprar jag smärtstillande för fullt och mår prima HÖHÖ

Måste bara berätta hur tomt det är utan Flisa. Så fruktansvärt tomt. Första veckan var hemsk, jag förstod inte hur jag skulle klara mig utan henne. Hon har liksom funnits med i 12 år. Det är ju nästan hela Kajsas liv! Man är så van vid att hon alltid finns med i vardagen att allt blir fel och konstigt utan henne. Jag kan inte längre tappa något ätbart på golvet och låta det ligga, och jag saknar att ha henne i soffan snarkandes. Jag saknar henne sjukt mycket. Tänker på allt den där djävulshunden varit med om. Hon var hemsk när hon var liten. Ett monster. Vi barn var livrädda för Flisa, vi kunde bara klappa henne när hon låg och sov, och jag grät varje gång jag var tvungen att gå ut och gå med henne. Vi har video på när mamma står och pratar med Oskar, helt plötsligt ser han livrädd ut och utbrister "FLISA KOMMER", varpå mamma mer eller mindra skriker "hoppa upp på stolen Oskar, skynda!!". Hennes bästa vän var varghunden Gårdon som ingen annan hund ens vågade hälsa på, dom två avgudade varandra. Hon är opererad och behandlad hundra gånger i sin armbåge. Hon har varit med i viktväktarna för hundar. Vi blev utslängda från valpkursen. Hon har opererat bort nån slags fettknöl i huvudet. Hon blev biten av en hund i magen och fick dreneringsrör. Flisa kunde dyka ner på botten så att man inte såg henne och vara borta hur länge som helst, för att tillslut komma upp med en sten som hon hittat. Jag antar att det här blev någon slags hyllning till henne. 
Jag saknar dig tjockis.